"I dag tror jag att det blir kallt"

Minus 27,3 junst nu. "Tidsvilsen". Somnade framför TV:n igår mitt i Melodifestivalen. Vaknat klockan två och har inte kunna sova mer. Frusen in i benmärgen. Värmt mig med vetekudde, tänt värmeljus, druckit te, kranvatten med lingon i (har längtat efter det på slutet av semestern efter fyra veckor med flaskvatten), löst Melodikrysset, chattat med kompis till vår thaidotter Apple på facebook (tänk hur världen kan utvidgas tack vare resor och dator). Nu ska jag ta mig in i resväskorna och starta första tvättmaskinen. Tagit upp älgfärs ur frysen. Plockat fram veckojournalen, som fått vila hemma (skönt!) Uppdaterat mig hur den kommande veckan ser ut. Bara att ta tag i vardagen och sakta men säkert glida över till "normalliv" igen. Ska gå ut och fota på vår gård så snart det blir ljus. Det måste dokumenteras. Grannarna fick lov att låna snöslunga för att kunna röja tills vi skulle komma hem. En månads post och tidningar att gå igenom.
Jag längtar efter att sätta mig efter en solig vägg och lyssna på takdropp och vårfåglar. Men det lär nog dröja några dagar till.

"I dag tror jag att det blir mulet"

säger jag till Anders när jag lyckats väcka honom med ett "skrammel" vid halv-sjutiden. Han somnar om och jag går "stora byrundan". Inser ganska snart att jag får sällskap av den uppåtgående solen och dagen blir nog lika solig och het, som de senaste dagarna har varit. Ganska omgående får jag ett tryck över bröstet och tårarna börjar rinna. Hur ska jag kunna lämna detta?
Jag går förbi fina villor och ett och annat plåtskjul, som fungerar som bostad åt många. Jag ser härliga salladsodlingar, där det som såddes när jag kom redan är moget för skörd. Jag njuter av fågelkvitter, en och annan tupp, känner doften från blommor, t.ex. magnolia, en favorit. Jag ser en familj, som står vid vägkanten och väntar med mat och när jag stannar till en stund ser jag hur de ger den till de två munkarna, som jag mött så många gånger på mina morgonpromenader. Hundar, boxare på joggingtur, turister i samma aktivitet, folk på väg till arbetet: ett myller som inte tar slut förrän jag gått och lagt mig på kvällen.
Men det är klart att jag kan lämna detta. Jag behåller allt i mitt hjärta och tar det med in i det liv som jag lever med min storfamilj hemma och som jag längtar efter.

Men jag undrar hur det ser ut hemma? Skulle önska att vintern vore slut snart och att det blev vår!

Kineser, koreaner, thailändare och en och annan svensk

Med anledning av alla människor vi möter har jag berikat mitt liv med följande siffror:
folkmängd (rangordning i världen) och befolkningstäthet/kvadratkilometer (rangordning i världen)
Kina: 1 321 851 888 (1:a i världen), 137,7 inv/km2 (54:a)
Sydkorea: 48 846 823 (24), 493,1 inv/km2 (12:a)
Thailand: 64 631 595 (19), 127,9 inv/km2, (64)
Sverige: 9 401 925 (85), 23 inv/km2 (153)
Det ger oss lite perspektiv inför dagens möten, där vissa håller avståndet till oss medan andra nästan ramlar över oss, vana vid trängsel

Vandrat runt i sanden!!!!

Vi började vår vistelse här på Nai Harn beach, vår tidigare favoritstrand, men tog oss snabbt därifrån på grund av att det var så mycket folk där. Det blev bara ett besök. Men nu längtade jag mig tillbaka för jag ville gå i silkeslen sand innan vi åker hem. Vi har njutit i kubik på nya stränder tack vare att vi har kunnat sitta i skuggan under träd och har gjort det resten av tiden på "hemliga stranden" och på Ao Sane. Men där har varit svårare att gå på grund av grövre sand, koraller men framför allt krossat glas. Jag är förtvivlad över allt glas på stränderna. Hur kan människor skräpa ner vattnet så mycket?
Min nattsömn har varit bedrövlig i natt på grund av myggbett så jag har varit vaken sedan halv tre, uppe sedan halv fyra, och vi bestämde därför att göra en kortdag på stranden. Så vi tog i stort sett inget med oss utan åkte till Nai Harn bara för att gå och njuta av sanden. Och det var ljuvligt. Så jag gissar att vi avrundar vår vistelse där. Nu var det betydligt färre människor så det fanns space!
Efter ett lunchbesök hos grannen, som öppnat sin nudelrestaurang igen, tog vi en tur på MC:n till Kata beach men denna gång åkte vi via Orkidé-farmen. Vi träffade vår "dotter" Apple, som nu har fått hem sin son Soda, 16 månader, tillsammans med sin Mamma, för att vi ska få träffa honom på fredag. Det blir spännande. När han var två månader tvingades hon lämna honom till sin Mamma, som bor 4,5 timmars bilväg bort för att börja arbeta igen. Lite annat än hemma. Men hon är å andra sidan inte van att ha honom hemma utan kan sova till elva på förmiddagarna (hon arbetar mellan kl 14.00 och 23.oo). Nu väcks hon klockan sju, och det tröttar.
Besöket på Kata var tröttande. 35 grader varmt när vi kom hem och solen stekte på ordentligt. Nu njuter vi ute på balkongen när solen gått ner och termometern börjar krypa ner till 30-strecket.
Men en stor oro: hur ska vi klara av att komma hem till snö och kyla igen? Fyra veckors sommar och sedan in i kylan igen,

Ferdinand

Tack och lov för vätskeersättning. Utan den hade jag inte haft det roligt idag.

Vi har suttit på det vanliga stället, som två Ferdinands under "korkeken" och njutit av sol, hav, semester mm.