Ut ur dimman

Jag börjar komma ut ur min omtöcknade tillvaro. Ganska så skönt. Jag skrev om den i morse men det försvann i en suck av datorn. Och lika bra var väl det. Ingen orkar väl höra om vilsenhet på grund av tidsomställning,....vaknat halv tre på morgonen och inte kunnat somna om..... somnat mitt i presidentinstallationen vid pass 18.15 ....osv. Men i morse lyckades jag lura mig själv när jag vaknade prick halv tre igen så jag somnade om en stund till. Det har jag inne på nu.
Tvätten är instoppad ren i skåpet igen, konståkningen pågår för fullt, Larz Kristerz jobbar på med sin platta (den måste jag köpa) och barnbarnen längtar efter att få åka till mig!!!!! Mina älskade äldre personer som jag möter i jobbet tycker att livet får en ljusare dimension när jag är tillbaka igen efter fyra veckors semester. Livet börjar återgå till det vanliga igen. Men det bästa av allt just nu är att Anders behöver en matlåda också i morgon. Han får makaronpudding i morgon. Jag har inte lagat någon mat under denna veckan utan bara satsat på redan förberedda i frysen. Toppen en sådan här vecka.
Jag behöver ingen matlåda i morgon. Jag har tagit ledigt för att kunna delta i en begravning i Örebro. Min andlige broder Hans dog under tiden som jag var i Thailand. Jag har varit tveksam länge till om jag skulle orka åka men nu känner jag att det kan fungera. Begravningar är viktiga för mig. Jag har ett behov av att få delta i denna ritual som blir en del av mitt sorgearbete, ett avslut av en jordisk relation. Hans och jag har haft möjlighet till många goda samtal vid möten bl.a. under två resor till Asissi. Fyra av mina nära andliga syskon har lämnat detta jordeliv under det senaste året. Jag saknar er: Max Mizzi, Ann-Kristin Wermén, Sven Pettersson och nu Hans Larsén. Den största smärtan är efter Ann-Kristin som jag följde så nära under det sista året av hennes liv. Det har tagit tid att sakna den påtagliga närvaron av henne. Det händer, men inte lika ofta, att jag kommer på mig med att vilja ringa till henne och dela viktiga saker med henne. Men nu får jag göra det på ett andligt plan. Men tårarna kommer fortfarande så fort jag saknar henne. Men så är ju livet: vågar jag gå nära andra människor och bygga kärleksfulla relationer så gör det ont när dessa brister. Den största smärtan för mig har varit de relationerna som avslutats utan avslut. Där den andra bara har slutat att höra av sig utan förklaring. Det blir, trots allt, en annan sorts smärta när en älskad människa dör. Men i mitt hjärta bär jag er alla med mig. Och jag förbereder mig nu för ett avsked av Hans. Han blev 86 år och jag tror att det var dags för honom att gå vidare.
Helgen bör bli lugn för Anders och mig. Vi behöver landa i vårt hem igen och ladda framåt.
Jag ser fram emot nästa helg när jag ska åka till Huddinge och fira min älskade sondotter Thea som fyller 6 år. Jag återkommer till detta.
"Tillbaka till framtiden": under två dagar har jag hoppat av bussen i Norslund och gått till jobbet. Heja, Brita. Och Sannas bok är inte dum för att påminna mig om vad jag har att göra: Åter till matplanen för att börja må bra igen!